-

Kan inte förklara varför eller finna en riktig anledning till varför jag alltid sett ner på mig själv och antytt att jag är mindre värd än andra. Det har alltid bara varit så, känt mig stor & klumpig. För några år sedan var jag längst i klassen och var tvungen att " se ner " på mina kompisar och började känna mig som en stor ful jätte som bara var i vägen hela tiden som ingen egentligen ville vara med. På gamla foton med min bästa barndomsvän är jag nästan 1,5 huvud längre och alla trodde att jag mycket äldre än henne. Jag fick aldrig höra " vilket fint hår du har - önskar att det var mitt! Vilka fina ögon du har " elr något i den stilen. Jag drömde mig bort till en annan värld och hoppades på att få bli någon annan - Med långt Blont lent hår och blåa glittrande ögon och få komplimanger dag in å ut för mitt utseende. Jag önskade att jag vore den där flickan i skolan med blont hår, blåa ögon och söta storasystern som alla killar verkade tycka om. Jag blev aldrig som henne och kommer aldrig att bli någonting i den stilen, Idag inser jag hur allting förändrats - Hur "den lilla söta flickan" blivit mindre med tiden och inte ingår i någon riktigt kompiskrets och hur systern utnyttjar sitt utseende för att bli omtyckt och gillad av killarna. Och vad har jag lyckats åstakomma och blivit ?

Jo här står jag idag stadigt med båda fötterna på jorden, Jag har inte det långa blonda håret eller dem blåa glittrande ögonen jag alltid drömde om att få men däremot har jag insett vem JAG är och inte vem jag alltid velat vara. Mina vänner har vuxit ikapp och jag är inte längre en av dem långa, och lika glad är jag för nu kan jag känna mig NORMAL - och att jag tillhör denna värld. Alla dessa år har bevisat så otroligt mycket. Jag är Normal, en av alla andra, Jag är fin precis som jag är skapt och jag föddes av en anledning ! Dessutom får jag komplimanger jag aldrig kunnat drömma elr hoppas på att få.