-

Är hemma från lägret igen, och går inte att beskriva med ord hur bra, kul och lärorikt det varit alltihopa! Kanske kan försöka förklara med ett oendligt stort leende och glädjetjut & skutt. Fastän prästen, nisse blev sjuk och inte kunde komma så blev det hellyckat! På tidigare läger när vi haft förböns gudstjänst så har jag varit väldigt, " gråt inte snälla, det är pinsamt.. gråt inte snälla..", men det är många som börjar gråta under dessa gudstjänster vilket gör det hela väldigt känslosamt och man börjar fundera på allt och ingenting, vad man gått igenom - vem man är idag - hur mår ens famillj - vem kommer jag vara om 5 år - hur kommer det gå mellan mig och min pojkvän, Under dem två tidigare förböns gudstjänsterna jag varit på så har jag tänk på min familj, främst en väldigt gammal släkting som fortfarande är i liv. Och varje gång jag är i en kyrka - ber så ber jag för honom. Men igår så kom jag och tänka på en annan väldigt fin och gammal person i mitt liv, ännu en släkting som betyder mycket för mej! Så jag skrev en bönelapp om henne och att hon skulle må bra och leva ett fortsatt gott liv, eftersom jag känner att hon är värd det! Någonting hände inom mig under gudstjänsten, något helt underbart och jag bestämde mig för och lovade mig själv att jag från och med Då skulle börja ett nytt kapitel i mitt liv, börja om och kämpa för min tro, som jag dock börjat tappa lite. Innerst inne så finns den alltid kvar, men med mycket omkring så dämpas och glöms det lite bort. När en tjej då på gudstjänsten berättade en del av sitt liv - en väldigt speciell period i hennes liv, så fick jag en sån känsla inom mig som jag Aldrig haft förut. Jag ångrade mej, och fasten jag inte är stolt för det och inte kan ändra på det som hänt så kan jag göra en skillnad nu och framöver! Strax innan gudstjänsten var slut skrev jag min andra bönelapp, om en familjemedlem som jag vet kämpar dagligen mot en känsla & hårda ord.  Jag ser smärtan i personens ögon och vill att det ska få ett ordentligt slut nu, vill att personen som gör den jag älskar  illa ska inse & finna ro i sig själv. När jag då vikt min lapp och lagt den i urnan och Jimmy bad för lapparna där i, så kom Filippa fram till mig och frågade hur jag mådde - om det var okej och så eftersom jag hade sagt tidigdare att jag inte ville gråta.. Men det brast för mig när hon ville be för mig. Hon satt och kramade & höll om mej, bad för mig och sa dem rätta orden, något helt magiskt som verkligen känns genom hela kroppen. Hennes ord berörde och betyder väldigt mycket. Fastän jag inte berättat något från mitt liv, mitt förflutna så sa hon dem rätta orden.

Efter gudstjänsten satt jag & linnéa oss i korridoren (där vi sov..) och pratade, jag berättade om 3 tuffa år jag haft som nog var dem värsta i mitt liv, som verkligen tryckte ner mig ordentligt och förstörde mitt självförtroende. Jag tycker inte om att skylla på andra, fastän det inte är mitt fel men för dessa år kan jag inte säg att det var någon särskills fel. Varken den andre personens elr mitt eget. Så när vi satt där och pratade, fann jag svaret. Vet inte vart det kom ifrån men det kom ut ur min mun. Jag var osäker, illa omtyckt och försökte att rätta mej efter vad andra sa & tyckte. Personen kom, och han var den första som faktiskt accepterade mig för den jag var - trotts all osäkerhet och bortfluget sjävlförtroende. Han bekräftade för mig att jag var någon, Inte perfekt men jag var Jag. Han var den första som riktigt bekräftade det, och de var det som gjorde att mitt beroende blev så starkt efter honom. Därför jag fortfarande inte kan glömma honom helt, hör jag hans namn så är det honom jag först tänker på. Jag vlll inte längre skämmas, men jag är inte heller stolt. Det som har hänt, har hänt och kan inte ändras på. Men vi kan både försöka att släppa det och glömma allt dåligt.

( ps.  min dator är "sönder" så kommer inte kunna blogga ordentligt på ett tag..)

Har rensat i garderoben hela förmiddagen, och provade mina

underbart fina & färglada byxor! Visst är dem fina?! Det bästa är att dem alla passar!

För mindre än ett år sedan satt dem alldeles för tajt på höfterna, men inte nu längre!