-

Försvinner in i mig själv för ett tag, tänker tillbaka på allt som hänt. Mycket jag inte kan dela med mig om här, för att det skulle väcka reaktioner & många frågor. Men trotts att jag bara är 14 år & förträngt flera år av mitt liv, så är det mycket som fortfarande finns kvar inom mig. Vill bara rensa ut allt, slänga alla kläder - radera alla foton - flytta till en helt ny stad - Börja om på nytt och glömma bort allt förflutet. Som 10 åring öppnades nya dörrar i mitt liv. Dörrar som gärna fått vara låsta ett par år till, ting hände som jag bara vill lägga bakom mig. Många dörrar har öppnats, lika många stängts. Vad hade hänt, vem hade jag varit, Hur hade jag mått om jag från först början aldrig smsa din syrra å du svarat. Så många år - Så många år av osäkerhet. År av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka, och hur många gånger du än säger Förlåt kommer jag aldrig att kunna bli mitt gamla jag igen. Sms i hundra tals, dagar som blev år. Flera år i helvetet. Men fann en väg ut, blev kär för första gången på Riktigt i en kille som jag varit små förälskad i, i flera år sen dagen vi första gången träffades. Till slut blev det vi två. Men allting har sitt slut, även dem vackraste kärlekshistorierna. För ett år sedan var vi vänner och trodde aldrig att vi skulle bli något annat, ett halvår senare visade sig motsatsen - men nu är det slut. Oh nu ett år "senare" sitter jag ensam och funderar på ifall jag någonsin kommer att kunna bli kär på riktigt igen. Kärleken till dig var enorm, men bara ett test innanför verklighetens dörrar. Det sista jag vill göra är att behöva såra någon, säg till en annan person, : Jag känner inte likadant som du gör för mig, jag är ledsen.. Men tvingats göra det gång på gång ändå. Jag vet hur det känns att höra orden, att få förhoppningar om något stort och att det sen  visar sig vara ingenting. Jag vet hur det är att bli utnyttjad av någon annans behov och tro mig behövd. Så är verkligheten, tro det eller inte. Jag kanske anses vara en blyg liten person med det perfekta livet - Aldrig behövt känna sorg & aldrig varit med om något som gjort djupa sår. Men tro mig, efter alla år & gånger som jag blivit behandlad som skit av killar är jag inte någon självsäker diva på topp. Jag har inte det perfekta självförtroendet och känner mig mest i vägen. Jag har aldrig riktigt passat in, Varken i skolan - kompisar eller släkt. Jag har alltid mer eller mindre känt mig som det femte hjulet.